Korpgluggen på nätet
Nummer 4 2004
Nummer 1 2005
Nummer 2 2005
Nummer 3 2005
Nummer 4 2005
Nummer 1 & 2 2006
Nummer 1 2007
Nummer 4 2004
Nummer 1 2005
Nummer 2 2005
Nummer 3 2005
Nummer 4 2005
Nummer 1 & 2 2006
Nummer 1 2007
Korpgluggen nummer 1 år 2007
Innehåll:
-Ett år har gått sen sist
-Funderingar kring Linnés författarskap
-Fågelfaunan i Frändefors
-Dalsland med kärlek genom humorns glasögon
Ett år har gått sen sist!
Under 2006 var Dorotea Johnte redaktör för Korpgluggen och hon var en mycket bra redaktör. Som så många andra småbarnsföräldrar, fick Dorotea svårt att få tiden att räcka till allt som ska göras och tar därför ledigt från både Korpgluggen och styrelsearbetet i föreningen. Synd, tycker vi som jobbat med Dorotea, men förståeligt att hon prioriterar sina barn före ideellt arbete.
Tusen tack Dorotea för din insats i Dalslands Litteraturförening, vi kommer att sakna dig. Du är mer än välkommen tillbaka när du känner att du kan ge oss del av din tid igen. Vi vet att det inte var ett lätt beslut du fattade.
Därför skriver jag i rubriken, ”ett år har gått sen sist”. Som ordförande i föreningen känner jag stort ansvar för att Korpgluggen ska komma till er medlemmar, det är ett år sedan jag vikarierade som redaktör senast och i väntan på att någon intresserad person dyker upp, börjar jag nu ett nytt ”vikariat”. Det känns inte alls betungande, men det vore roligt om någon, gärna någon ung person, tog hand om Korpgluggen. Vi har lite spännande planer som det vore trevligt att förverkliga tillsammans med en ny entusiast!
Detta nummer av Korpgluggen kommer att vara ett gratismagasin på årets TUR mässa i Göteborg (TUR = turist och resemässa). Vi har de senaste tre åren varit på denna välbesökta mässa för att försöka locka besökare till Bokdagar i Dalsland, så även i år. Vår målgrupp är bl.a. de bussbolag som gör turer till Dalsland och som vill varva kulturupplevelser med naturupplevelser. Så nu drar vi, några stycken, iväg till Svenska Mässan den 22 – 23 mars för att, tillsammans med andra i Dalslandsmontern, göra vårt bästa för att locka hit besökare. Och, som sagt, vi kommer att dela ut massor av Korpgluggar. Som ni ser har vi i detta nummer intresserat lite nya annonsörer vilket vi tackar så mycket för. (Bokdagars budget står för kostnaderna, inte föreningen, ifall någon undrar.)
Vi har i dagarna skickat ut kallelse till vårt årsmöte samt inbetalningskort för medlemsavgiften. Snälla, alla medlemmar, glöm inte att skicka in medlemsavgiften. Förutsättningen för all vår verksamhet är att vi har en förening med trogna medlemmar.
Nästa nummer av Korpgluggen kommer vid Midsommartid (enligt planerna) och då kommer vi att kunna presentera både program och medverkande i 2007 års Bokdagar i Dalsland.
Ta´ det lugnt och läs en bok mellan varven!
Anita
Funderingar kring Linnés författarskap
Att det är Linnéjubileum i år har väl knappast undgått någon. Det firas på många ställen och på olika sätt.
Det vi i allmänhet vet om Linné är att han skapade sitt Systema Naturae där han bl a systematiserade växtriket i ett nytt system, som grundade sig på ståndares och pistillers antal och utformning. Även vi som inte räknar ståndare och pistiller utan njuter av blommorna ändå, kan glädjas åt Linnés nyskapande. Och då menar jag hans språk, hans berättarkonst. Jag har en känsla av att de lätt kommer i skymundan.
Jag har läst honom ganska mycket på sista tiden, eftersom jag skriver om hans resa genom Dalsland under en sommarvecka 1746. Linné var i högsta grad en skrivande person och han har gett oss kunskap om 1700-talets Sverige som ingen annan. Han gör det dessutom i en mycket läsvärd form.
Hans resor är välkända. På uppdrag av riksdagen utforskade han vårt lands naturtillgångar. Han red eller åkte vagn genom landet i alla väder, från norr till söder, från öster till väster och skrev om allt han såg. Precis allt, från malmfyndigheter till minsta lilla mygga, från hur man friar i Skövde till hur man gör vinbärsvin i Skåne.
Han skriver koncist utan att vara kort, beskrivande utan att vara vidlyftig. Inga överflödiga adjektiv, endast de som krävs för att göra framställningen riktig och tydlig.
Han är i vissa stycken en reporter, man kan se det beskrivna framför sig, man befinner sig bredvid honom i vagnen, man rider bredvid honom eller kryper i gräset och tittar på detsamma som han. Man blir nyfiken på hur han ordnade det rent praktiskt under sina resor. Oftast red han - han skriver att han red genom Dalsland - och övernattade på gästgiverier eller i prästgårdar. Där vägarna var tillräckligt bra åkte han vagn, i synnerhet när han blivit äldre. Då var han känd och berömd och mottogs väl dit han kom för att övernatta. Men i början?
Så här skriver han om utrustningen till sin Lapplandsresa, som han gjorde när han var 25 år, antagen av Kungliga Vetenskapssocieteten att ensam göra den här forskningsresan. ”Kläderna var en liten rock av västgötatyg, byxor helt nätta av skinn, piskperuk. Karpus (mössa) av bastgrönt, stövelkängor på fötterna. En liten väska av läder ½ aln lång, något kortare på bredden, med öglor att hänga henne på sig. Uti denna lades 1 skjorta, 2 par halvärmar, 2 nattkappor, bläckhorn, pennhus, mikroskop, perspektiv (kikare), florhuva att fria sig för mygg, detta protokoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti, bägge i folio, en kam, min Ornitologi, Flora Uplandica och Characteres generici.” Allt detta nerstuvat i en väska som är ca 30 x 25 cm.
Dessutom: ”Härsvängaren (större jaktkniv) satt vid sidan och en liten handbössa emellan låret och sadeln, en 8-kantig käpp, på vilken mått utsattes. En plånbok i fickan med pass från kansliet i Uppsala och Societetens rekommendation”. Med gåspenna och bläck på vackert papper av linnelump (cellulosapapper kom inte förrän runt 1880) skrev han ned sina anteckningar eller protokoll som han kallar dem. Det gällde att skriva rätt med en gång, papper var dyrt och man suddar inte gärna med bläck. Akta sina anteckningar för väta måste han ju göra – när han red genom Dalsland regnade det hela tiden.
Och när skrev karln? Han red långa sträckor varje dag och han kunde inte skriva ridande, men skildringarna är ögonblicksbilder, så man undrar hur han kunde behålla intrycken tills kvällen kom. Han kanske tog ideliga pauser? När han blev äldre och berömd, hade han ofta med sig en sekreterare. På resan i Västsverige hade han sällskap av Uppsalastudenten Erik Gustaf Lidbeck från Åmål, som hjälpte honom med skrivandet. Det är bara att hoppas att Linnés språk, hans realistiska prosa, hans insats som språklig nydanare också uppmärksammas under jubileumsåret.
Läs Linné!
Berit Fjellman
Fågelfaunan i Frändefors
Det bor en fiskmås i en gödselstack två kilometer från sjön, många undrar varför.
Ett par fisktärnor häckar i Åskaken, de har lärt känna ett par ifrån Gambia.
Fru H Eriksson såg tre nötkråkor vid Gåseviken i september 1955. Hon glömmer det aldrig.
Lundström planterade in en jaktfasan på Forsane, sedan sköt han den direkt.
Enstaka par finns fortfarande kvar uppåt Lövnäs och Flicksäter, men de flesta har skilt sig.
Skatan saknas ofta vid avlägset belägna gårdar, det kan bli rätt ensamt.
Kråkan är en alltför allmän häckfågel, särskilt vid Hästefjorden och upp mot slätten. Den är trivial, ja, långtråkig, vi kommer att döda den.
1952 översomrade åtta tranor på Skee mosse, det var deras livs största äventyr.
Skrattmåsar stryker omkring vid Hästefjorden, vad kan de ha i kikaren?
Oparade hanar låter ända fram i mitten av juli, de kan vara odrägliga, fräcka i mun, stundtals berusade. Bäst är att låtsas som om ingenting.
Rörhönan är iakttagen endast en gång: en ungfågel, det var på Hildings kalas, den tjugonde augusti 1954, på Hästefjords gård. Vi fick kantareller till.
Rörhöna, och aldrig mer.
De första kajorna visade sig 1893, då de slog sig ner vid Frändefors kyrka.
Prästen sprang fram och schasade med kvasten, aldrig tidigare hade han sett sådana fåglar.
Året därpå kom de andra. De lade ägg i prästens mössa, fyra till sju stycken, blågröna med grå och bruna fläckar, och byggde i skorstenen. Han fick flytta till Strömstad, tog hyra på en lastbåt till Hull.
Småfläckig sumphöna hörs vanligen på våren i den nordligaste viken, den säger fi-fan! fi-fan! när solen går ned.
Tvåtusen kajor flög hela vinterhalvåret i flock morgon och kväll mellan övernattningslokalen i Vänersborg och provianteringsstället på Dal. Några tyckte det blev enformigt.
Tjädern är numera sällsynt, och troligen förekommer inte längre några organiserade spel på stora områden. Improviserat blir ofta väl så bra.
Orrtuppar sitter i björktoppar i mosslaggar och äter knopp, de gör det frivilligt."Vi sitter i grupp," berättar en av dem, "tjugofem, trettio kamrater brukar vi vara. I just love it."
Peter Nilsson
Dalsland med kärlek genom humorns glasögon
Strax före jul förra året kom en ny, lite annorlunda dalslandsbok, Dalslands i mitt hjärta av Algot Jansson från Åmål.
Boken bär undertiteln Landskapet, historier från förr och nu och omfattar ca 240 sidor med text, fotografier och teckningar av Lars Lindqvist.
Författaren är född
i Sundals Ryrs socken
1930. Han växte upp
på ett småbruk på
Kroppefjälls östra sluttning och lärde sig tidigt att
älska sin hembygd och att lyssna på alla personligheter
som kom i hans väg. Detta är tydligen en vana
som han behållit genom livet och hans lager av goda
historier och berättelser ökade stadigt på även under
den yrkesverksamma delen av livet då han vara chef
för ett stort bilhandelsföretag i Åmål.
Det var naturligtvis frestande att dela med sig av dessa berättelser i sällskapslivet vilket ledde till, förutom den direkta uppskattningen, att han övertalades av goda vänner att samla dem i bokform och på så sätt rädda denna skatt åt eftervärlden.
Historierna kommer faktiskt från hela Dalsland men tonvikten ligger på ett stråk från Sundals Ryr via Mellerud till Åmål. Välkända namn som Dotorpsdoktorerna, Sixten Björk i Åmål och Landsfiskal Björkengren dyker upp i berättelserna. Författaren är engagerad jägare och många historier från jaktskogen kan man också spåra upp bland sidorna.
Men bland allt detta nöjsamma dyker det upp kapitel med lite mer allmän kulturhistoria och kyrkohistoria. Sammantaget har det blivit en annorlunda och trivsam dalslandsläsning som man gärna återvänder till då och då.
Författaren har tidigare utgivit en diktsamling, Lyssna till Vildmarkens Sång med ett stort antal dikter om naturen, människorna och de stora livsfrågorna. Båda böckerna är bundna och illustrerade. De kan fås i lokala bokhandlar eller från författaren själv telefon 0532-166 50-
R. Ingemar Eriksson
Innehåll:
-Ett år har gått sen sist
-Funderingar kring Linnés författarskap
-Fågelfaunan i Frändefors
-Dalsland med kärlek genom humorns glasögon
Ett år har gått sen sist!
Under 2006 var Dorotea Johnte redaktör för Korpgluggen och hon var en mycket bra redaktör. Som så många andra småbarnsföräldrar, fick Dorotea svårt att få tiden att räcka till allt som ska göras och tar därför ledigt från både Korpgluggen och styrelsearbetet i föreningen. Synd, tycker vi som jobbat med Dorotea, men förståeligt att hon prioriterar sina barn före ideellt arbete.
Tusen tack Dorotea för din insats i Dalslands Litteraturförening, vi kommer att sakna dig. Du är mer än välkommen tillbaka när du känner att du kan ge oss del av din tid igen. Vi vet att det inte var ett lätt beslut du fattade.
Därför skriver jag i rubriken, ”ett år har gått sen sist”. Som ordförande i föreningen känner jag stort ansvar för att Korpgluggen ska komma till er medlemmar, det är ett år sedan jag vikarierade som redaktör senast och i väntan på att någon intresserad person dyker upp, börjar jag nu ett nytt ”vikariat”. Det känns inte alls betungande, men det vore roligt om någon, gärna någon ung person, tog hand om Korpgluggen. Vi har lite spännande planer som det vore trevligt att förverkliga tillsammans med en ny entusiast!
Detta nummer av Korpgluggen kommer att vara ett gratismagasin på årets TUR mässa i Göteborg (TUR = turist och resemässa). Vi har de senaste tre åren varit på denna välbesökta mässa för att försöka locka besökare till Bokdagar i Dalsland, så även i år. Vår målgrupp är bl.a. de bussbolag som gör turer till Dalsland och som vill varva kulturupplevelser med naturupplevelser. Så nu drar vi, några stycken, iväg till Svenska Mässan den 22 – 23 mars för att, tillsammans med andra i Dalslandsmontern, göra vårt bästa för att locka hit besökare. Och, som sagt, vi kommer att dela ut massor av Korpgluggar. Som ni ser har vi i detta nummer intresserat lite nya annonsörer vilket vi tackar så mycket för. (Bokdagars budget står för kostnaderna, inte föreningen, ifall någon undrar.)
Vi har i dagarna skickat ut kallelse till vårt årsmöte samt inbetalningskort för medlemsavgiften. Snälla, alla medlemmar, glöm inte att skicka in medlemsavgiften. Förutsättningen för all vår verksamhet är att vi har en förening med trogna medlemmar.
Nästa nummer av Korpgluggen kommer vid Midsommartid (enligt planerna) och då kommer vi att kunna presentera både program och medverkande i 2007 års Bokdagar i Dalsland.
Ta´ det lugnt och läs en bok mellan varven!
Anita
Funderingar kring Linnés författarskap
Att det är Linnéjubileum i år har väl knappast undgått någon. Det firas på många ställen och på olika sätt.
Det vi i allmänhet vet om Linné är att han skapade sitt Systema Naturae där han bl a systematiserade växtriket i ett nytt system, som grundade sig på ståndares och pistillers antal och utformning. Även vi som inte räknar ståndare och pistiller utan njuter av blommorna ändå, kan glädjas åt Linnés nyskapande. Och då menar jag hans språk, hans berättarkonst. Jag har en känsla av att de lätt kommer i skymundan.
Jag har läst honom ganska mycket på sista tiden, eftersom jag skriver om hans resa genom Dalsland under en sommarvecka 1746. Linné var i högsta grad en skrivande person och han har gett oss kunskap om 1700-talets Sverige som ingen annan. Han gör det dessutom i en mycket läsvärd form.
Hans resor är välkända. På uppdrag av riksdagen utforskade han vårt lands naturtillgångar. Han red eller åkte vagn genom landet i alla väder, från norr till söder, från öster till väster och skrev om allt han såg. Precis allt, från malmfyndigheter till minsta lilla mygga, från hur man friar i Skövde till hur man gör vinbärsvin i Skåne.
Han skriver koncist utan att vara kort, beskrivande utan att vara vidlyftig. Inga överflödiga adjektiv, endast de som krävs för att göra framställningen riktig och tydlig.
Han är i vissa stycken en reporter, man kan se det beskrivna framför sig, man befinner sig bredvid honom i vagnen, man rider bredvid honom eller kryper i gräset och tittar på detsamma som han. Man blir nyfiken på hur han ordnade det rent praktiskt under sina resor. Oftast red han - han skriver att han red genom Dalsland - och övernattade på gästgiverier eller i prästgårdar. Där vägarna var tillräckligt bra åkte han vagn, i synnerhet när han blivit äldre. Då var han känd och berömd och mottogs väl dit han kom för att övernatta. Men i början?
Så här skriver han om utrustningen till sin Lapplandsresa, som han gjorde när han var 25 år, antagen av Kungliga Vetenskapssocieteten att ensam göra den här forskningsresan. ”Kläderna var en liten rock av västgötatyg, byxor helt nätta av skinn, piskperuk. Karpus (mössa) av bastgrönt, stövelkängor på fötterna. En liten väska av läder ½ aln lång, något kortare på bredden, med öglor att hänga henne på sig. Uti denna lades 1 skjorta, 2 par halvärmar, 2 nattkappor, bläckhorn, pennhus, mikroskop, perspektiv (kikare), florhuva att fria sig för mygg, detta protokoll. En hop inhäftat papper att lägga örter uti, bägge i folio, en kam, min Ornitologi, Flora Uplandica och Characteres generici.” Allt detta nerstuvat i en väska som är ca 30 x 25 cm.
Dessutom: ”Härsvängaren (större jaktkniv) satt vid sidan och en liten handbössa emellan låret och sadeln, en 8-kantig käpp, på vilken mått utsattes. En plånbok i fickan med pass från kansliet i Uppsala och Societetens rekommendation”. Med gåspenna och bläck på vackert papper av linnelump (cellulosapapper kom inte förrän runt 1880) skrev han ned sina anteckningar eller protokoll som han kallar dem. Det gällde att skriva rätt med en gång, papper var dyrt och man suddar inte gärna med bläck. Akta sina anteckningar för väta måste han ju göra – när han red genom Dalsland regnade det hela tiden.
Och när skrev karln? Han red långa sträckor varje dag och han kunde inte skriva ridande, men skildringarna är ögonblicksbilder, så man undrar hur han kunde behålla intrycken tills kvällen kom. Han kanske tog ideliga pauser? När han blev äldre och berömd, hade han ofta med sig en sekreterare. På resan i Västsverige hade han sällskap av Uppsalastudenten Erik Gustaf Lidbeck från Åmål, som hjälpte honom med skrivandet. Det är bara att hoppas att Linnés språk, hans realistiska prosa, hans insats som språklig nydanare också uppmärksammas under jubileumsåret.
Läs Linné!
Berit Fjellman
Fågelfaunan i Frändefors
Det bor en fiskmås i en gödselstack två kilometer från sjön, många undrar varför.
Ett par fisktärnor häckar i Åskaken, de har lärt känna ett par ifrån Gambia.
Fru H Eriksson såg tre nötkråkor vid Gåseviken i september 1955. Hon glömmer det aldrig.
Lundström planterade in en jaktfasan på Forsane, sedan sköt han den direkt.
Enstaka par finns fortfarande kvar uppåt Lövnäs och Flicksäter, men de flesta har skilt sig.
Skatan saknas ofta vid avlägset belägna gårdar, det kan bli rätt ensamt.
Kråkan är en alltför allmän häckfågel, särskilt vid Hästefjorden och upp mot slätten. Den är trivial, ja, långtråkig, vi kommer att döda den.
1952 översomrade åtta tranor på Skee mosse, det var deras livs största äventyr.
Skrattmåsar stryker omkring vid Hästefjorden, vad kan de ha i kikaren?
Oparade hanar låter ända fram i mitten av juli, de kan vara odrägliga, fräcka i mun, stundtals berusade. Bäst är att låtsas som om ingenting.
Rörhönan är iakttagen endast en gång: en ungfågel, det var på Hildings kalas, den tjugonde augusti 1954, på Hästefjords gård. Vi fick kantareller till.
Rörhöna, och aldrig mer.
De första kajorna visade sig 1893, då de slog sig ner vid Frändefors kyrka.
Prästen sprang fram och schasade med kvasten, aldrig tidigare hade han sett sådana fåglar.
Året därpå kom de andra. De lade ägg i prästens mössa, fyra till sju stycken, blågröna med grå och bruna fläckar, och byggde i skorstenen. Han fick flytta till Strömstad, tog hyra på en lastbåt till Hull.
Småfläckig sumphöna hörs vanligen på våren i den nordligaste viken, den säger fi-fan! fi-fan! när solen går ned.
Tvåtusen kajor flög hela vinterhalvåret i flock morgon och kväll mellan övernattningslokalen i Vänersborg och provianteringsstället på Dal. Några tyckte det blev enformigt.
Tjädern är numera sällsynt, och troligen förekommer inte längre några organiserade spel på stora områden. Improviserat blir ofta väl så bra.
Orrtuppar sitter i björktoppar i mosslaggar och äter knopp, de gör det frivilligt."Vi sitter i grupp," berättar en av dem, "tjugofem, trettio kamrater brukar vi vara. I just love it."
Peter Nilsson
Dalsland med kärlek genom humorns glasögon
Strax före jul förra året kom en ny, lite annorlunda dalslandsbok, Dalslands i mitt hjärta av Algot Jansson från Åmål.
Boken bär undertiteln Landskapet, historier från förr och nu och omfattar ca 240 sidor med text, fotografier och teckningar av Lars Lindqvist.
Författaren är född
i Sundals Ryrs socken
1930. Han växte upp
på ett småbruk på
Kroppefjälls östra sluttning och lärde sig tidigt att
älska sin hembygd och att lyssna på alla personligheter
som kom i hans väg. Detta är tydligen en vana
som han behållit genom livet och hans lager av goda
historier och berättelser ökade stadigt på även under
den yrkesverksamma delen av livet då han vara chef
för ett stort bilhandelsföretag i Åmål.
Det var naturligtvis frestande att dela med sig av dessa berättelser i sällskapslivet vilket ledde till, förutom den direkta uppskattningen, att han övertalades av goda vänner att samla dem i bokform och på så sätt rädda denna skatt åt eftervärlden.
Historierna kommer faktiskt från hela Dalsland men tonvikten ligger på ett stråk från Sundals Ryr via Mellerud till Åmål. Välkända namn som Dotorpsdoktorerna, Sixten Björk i Åmål och Landsfiskal Björkengren dyker upp i berättelserna. Författaren är engagerad jägare och många historier från jaktskogen kan man också spåra upp bland sidorna.
Men bland allt detta nöjsamma dyker det upp kapitel med lite mer allmän kulturhistoria och kyrkohistoria. Sammantaget har det blivit en annorlunda och trivsam dalslandsläsning som man gärna återvänder till då och då.
Författaren har tidigare utgivit en diktsamling, Lyssna till Vildmarkens Sång med ett stort antal dikter om naturen, människorna och de stora livsfrågorna. Båda böckerna är bundna och illustrerade. De kan fås i lokala bokhandlar eller från författaren själv telefon 0532-166 50-
R. Ingemar Eriksson